Man borde inte sova - Helen Sjöholm

Man borde inte sova när natten faller på

För tänk då blänker stjärnorna högt uppe i det blå

Det är så tyst och stilla

Att sova vore illa

Jag vandrar min vägar

Över slätt och genom skog

Och stjärnorna de följer mig

Så sällskap har jag nog

Det sägs att de är tusen mil

Och mer ändå från oss

Än brinner de med stadigt sken

Än flammar de som bloss

Som silver och kristaller

Nu deras gnistor faller

Och en och annan flämtar till när hon har brunnit ut

Så faller hon då blir det som en strimma rök till slut

Man kan väl aldrig drömma så grant och underbart

Som själva natten ter sig då stjärnor lyser klart

Det är som om det höres en silver spel som rördes

Man borde inte sova när natten faller på

Man borde se på stjärnorna

Man borde vara två