Nostromo - KENT

April kom till stan

Läget var desperat

Jag är stolt att vi klarade av det

En del vänner försvann

Kärlek på långdistans

Några av dem var jag med och begravde

Men i minnet är jag hemma, mitt rum på Äppelstigen

Tar bussen upp mot Nyfors till dig

Jag hittar sista ciggen i Martins paisleyskjorta

Jag tror att världen väntar på mig

Men vi gav inga löften, har inga ord att hålla

Finns inget mer att säga nu

Jag lovar att jag minns allt som solljus på fasaden

Jag ser det klart framför mig

På spelning på ett kårhus, jag mötte mitt livs kärlek

Utan att egentligen levt

Jag föll på knä i hallen, jag tillbad telefonen

Och varje tyst minut var ett svek

Om jag hade något att säga fick jag åka hela vägen hem till dig

Eller skriva ett brev

Så svara på min fråga, jag har så jävla tråkigt

Varför blev allt som det blev?

Sommaren kom som ett grymt litet barn

Du sa: «Nu är det äntligen över»

Alla vänner vi har

Well, de få vi har kvar

Är det enda vi egentligen behöver

Ensam kom du och ensam går du

En vilsen astronaut

Den enda levande på Nostromo

Den sista i ditt slag

Ensam kom du och ensam går du

Den starkaste av de svaga

Omutbar som Conrads Nostromo

Är du en astronaut?

Jag lovar att jag minns allt nästan som det hände

Vi pratar aldrig om det igen

Men vi tänker alltid på det

Förvränger vissa saker

Förtränger allt det fula vi känt

Vi slipar ner våra kanter, våra drömmar, våra ideal

Den obegripliga kärleken

Och vägen till vårt helvete är byggd av goda föresatser

Hjältarna har blivit fienden