Första snön är alltid vitast - Tomas Andersson Wij

Första snön är alltid vitast

den faller tung och tyst nu inatt

plogbilen kryper nerför gatan

och snögubben har en plasthinkshatt

tänds det en stjärna så följer jag dig

det är så lite som håller mig kvar

spåren efter oss dem har snön jämnat ut

och tystnaden ger mig inga svar

Första snön är alltid vitast

den ligger över mina fönsterbleck

som en alpkedja av julaftonsminnen

av gran och gräl och farsans gråa säck

och om tre fyra timmar ska klockorna slå

från Södermalm till Vasastan

all väntan är över

men inte för mig

jag ska lägga mig och sova hela dagen

Första snön är alltid vitast

och jag vet det var länge sen den föll

de vitaste kristallerna blev svarta

och din kind bets av en ny sorts köld

i vimlet av människor har jag sökt din blick

för att se om det finns något kvar

och vem jag än träffar

och hur det än blir

är du aldrig utbytbar

Första snön är alltid vitast

rinnande marshaller i Gamla stan

stora flak av is vid Nybrokajen

och fasaderna av ljus på Stureplan

och någonstans där ute finns du och jag

de vi var — de vi kunde vara

all väntan är över

men inte för mig

jag ska lägga mig och sova hela dagen.