Sjön - Frida Hyvönen

Sjön låg helt stilla

Ingen människa var vaken

Vi sköt ut båten

Det var brorsan och jag

Sen rodde han ut oss

Våra röster försvann

Dimman och lukten

Av fiskfjäll och tjära och dagg

Vi hade med oss

En termos av plast

Och en extra mugg

Utöver den som satt fast

Det var sen där vi två

När vi låg och badade ute på ön

Som brorsan sa:

«Det är nåt med dig

Du ser faktiskt blek ut

Fast det är mitt i sommaren.»

Och jag sa:

«Men sluta glo på mig.»

Vi for hemåt mot kvällen

Brorsan och jag

Vi sprang uppför slänten

Till stugan där vi var

På altanen stod mamma

Och pratade i telefon

När hon lagt på luren

Ropade, ropade hon

«Kom hit ungar får ni höra vad det var

Äldstpojken Johnssons föll ihjäl sig idag.»

Inte ner för ett stup

Inte ner från en bro

Utan från vattentornets topp

Hade han slängt sig ut

Hade han slängt sig ut

Mamma sa:

«Varför i all fridens dar?»

Och pappa kollade upp

Från sin tidning och sa:

«Av den där släkten

Blir det aldrig nåt bra!»

Och mamma sa:

«Hörrudu!»

Och sen sa hon:

«Vi ska käka nu.»

Men jag, jag sprang ner till båten igen

Och sköt ut den från land

Åran låg redan i min hand

När mamma ropade efter mig

Inte fanns det någonstans

Inte fanns det någonstans

Inte fanns det någonstans

Nån tröst för mig

Mitt hjärta i brand

Mitt hjärta i brand

Mina tårar i sjön

Mina tårar i

Mina tårar i sjön

Brorsan visslade

Till mig från stranden

Gjorde en rörelse

Längs munnen med handen

Alltså så där som

När ett blixtlås stängs

Och sen sådär som

Som när en

Nyckel slängs