Kosmosaik - Vintersorg

Ur medvetandets reflexer

Skapas magnifika salar och modesta rum

Det lilla krymper, det stora växer

Växer utanför universum

Där arstiders utspridda glitterstänk

Förenas i varje stjärna

Ty vinterköld och sommarblänk

Delar samma kärna

Forma handen till en kikare

Riktade den mot mörka väven

Som tjänar som fantasins berikare

Och din själ lyfts till mangloben, även

Om ditt sinne är tyngre än jordens själv

Och av fa nyanser rik

Sa dras den till Vintergatans silvriga älv

Mot höjdernas kosmosaik

En motpol till själva tidens rynkor

Virvlar pa himlens svarta hav

Och beglänser hällar some ej räds sina skrynklor

Bebodda av vide, mossa och lav

Ljusvagors böljande karisma

Sätter alla skyar I brand

Som träffar ögats prisma

Och för mig till förlovade land

Forma handen till en kikare

Riktade den mot mörka väven

Som tjänar som fantasins berikare

Och din själ lyfts till mangloben, även

«Om ditt sinne är tyngre än jordens själv»